• Välkommen
• Lediga jobb
• Så arbetar Aluma
• Möt försäljarna
• Försäljarnas Förening
• Tidningsarkiv
• Alumas bloggsida
• Aluma shop
• Stöd Aluma
• Kontakta oss
• FAQ

Ljuragatan i Norrköping kantas av hyreshus i gult tegel med solblekta, pastellfärgade balkonger. Det är lite slitet här, men inte på ett nedgånget sätt. Det är tomt på gatorna trots en frisk och varm höstdag. Eller, helt tomt är det inte. Ett gäng vithåriga damer driver strukturerat runt efter en snitslad tipspromenadsrunda. Käppar, rollatorer och omisskännlig östgötska.

 

Det är en nästan överdrivet vanlig dag. Att ett av världens största arkiv med uforelaterat material skulle ligga här bland servicehus och vardag känns… overkligt.

 

Men var ligger det egentligen? Adressen är rätt men inte en skylt någonstans. Jag frågar en granne som är på väg att låsa upp sin cykel.

 

– Inte en aning, säger hon och skrattar lite stelt. Samtidigt kommer två män upp från en källartrappa.

 

De presenterar sig som Richard Andersson och Anders Liljegren.De ursäktar att det är lite svårt att hitta lokalen.

 

Vi går nedför trappen och in i källarutrymmet. I de allra flesta hyreshus skulle här vara ett cykelförråd eller något liknande, tvättstuga kanske. ”Frisksportarna” står det på dörren, men det är bara en fasad. Richard menar att anonymiteten minskar inbrottsrisk och andra konstigheter.

 

– Det finns folk som tycker att vi är några jädra typer.

 

Längs väggarna står stora bokhyllor fyllda med pärmar och trycksaker. På pärmarna med blå rygg står det ”Rapporter” och ett årtal, från år 1600 till nutid. Här arkiveras allmänhetens insända observationer. 12 000 fall med beskrivande texter och bilder skapar små eller stora mysterium.

 

– Det vanligaste är att vi får in rapporter via Internet. I snitt en per dag men vissa dagar kan det komma tio stycken, säger Anders Liljegren, en av initiativtagarna till arkivet.

 

Arkivet för ufoforskning förkortas AFU. Det startades 1973 med syfte att samla litteratur om begreppet oidentifierade flygande föremål. Allt för att skapa en kunskapsbas till kritisk och vetenskaplig forskning inom området.

 

– Det är ett bevarande av folktro, det brukar jag säga om vårt ändamål i grunden. Det här ämnet har stötts och blötts av väldigt många individualister med olika idéer på hjärnan. Vårt mål är att bevara det material som dessa samlat på sig.

 

Arkivet är utspritt över tre källarutrymmen på samma gata. Det är trångt och mörka gardiner hänger för de små fönster som finns. Det luktar gamla böcker. Ett enformigt brummande hörs men överröstas ibland av ljudet av rinnande vatten i avloppsrören.

 

 

Richard sitter vid en dator och knappar in pappersrapporterna. Han visar lite bilder då och då, läser någon rad ur en förbryllad svampplockares berättelse. Blir lite upprymd över några helt galna teckningar.

 

– Jag tror att gemensamt för oss alla är fascinationen över gåtan. Även om någon skeptiker löser ett fall och det verkar helt utrett, finns det alltid mer att syssla med bortom horisonten, säger Anders Liljegren.

 

Lösta fall har en benägenhet att komma tillbaka när en ny generation ufologer tar vid. Som Anders ser det fungerar arkivet då på ett uppfostrande sätt. Man har redan alla uppgifter arkiverade och kan skicka dessa till utredarna.

 

De vill också vara folkupplysande. Folk ska ha någonstans att vända sig där deras berättelser blir tagna på allvar.

 

AFU har många kontakter ute i världen. Det är ett ständigt faxande. Anders visar upp en bunt tidningar, innehållandes en diskussion runt ett specifikt fall som en fransman just nu jobbar med. Tidskrifterna har de hämtat i England.

 

 

Det är mycket administrativt arbete att hålla ett arkiv rullande, många timmar ideellt arbete. Några som arbetar här har ALU-anställningar från arbetsförmedlingen. Arkivet drivs av en stiftelse och den har 30-40 sponsorer som varje månad donerar minst 50 kronor var till verksamheten. AFU fick nyligen pengar av Riksarkivet för att köpa rullande arkivhyllor.

 

KOLLEKTIV POJKDRÖM

Anders Liljegrens intresse för oförklarliga himlafenomen började med en, efter hans brors bortgång, efterlämnad låda. Den var fylld med teknik- och flyglitteratur. Han började läsa artiklar och låna böcker på biblioteket. Då, som barn, var han ortodoxt troende. Nu är det mer ett administrativt intresse och en vilja att bevara folktron till eftervärlden, även om han tidvis kan känna en längtan efter att dyka ner i de fyra hyllmetrarna med obearbetade rapporter.

 

Att se ufofenomenet som en folktro är en inställning som delas av många medlemmar i organisationen UFO Sverige (Not 1).

 

– Men visst finns en hård substans i det här. Folk ser saker som rimligtvis inte går att förklara. Ser du ett fyrkantigt flygande block som ser ut som att vara tillverkat i bly och sakta svävar förbi på tio meters höjd utan att göra ett ljud ifrån sig, hur förklarar du det, frågar Anders retoriskt.

 

Richard snurrar på kontorsstolen med en rapport i handen och ger den till Anders. Observatören beskriver ett lysande moln över himlen. Anders tittar på tidpunkten, mars 1973, klockan 22:45. Två gasaktiga moln syntes i nordväst, i Uppsalatrakten.

 

 

Jo, Anders och Richard är överens: 90 procent att det är en rysk raket från rymdbasen Plesetsk vid finska gränsen. Ryssarna var tydligen väldigt aktiva vid denna tidpunkt. Ett intresse för teknik och vetenskap verkar ligga till grund för mångas intresse för ufo. Anders menar att det också kan vara förklaringen till UFO Sveriges medlemmars sneda könsfördelning, nio av tio är män. Som om hela organisationen och arkivet är en utlevnad av en kollektiv pojkdröm.

 

ÖDMJUK ATEIST

Den skeptiska hållningen är intressant. Att medlemmarna lägger ner så mycket tid på något de själva inte riktigt tror på. Men med en sociologisk ingång spelar det ju ingen roll om ufon fysiskt existerar eller inte.

 

– Jag tror att skepticismen är nödvändig för att bevara intresset. Att man står någonstans och balanserar. Jag har sett många exempel på övertro, de organisationerna och grupperna brukar inte vara så länge, säger Anders Liljegren.

 

Stefan Isaksson bor i Malmö och satt tidigare med i styrelsen för UFO Sverige. Nu har han precis gett ut en bok om skånska spöken (Not 2). Han har studerat antropologi och ser det oförklarliga som något som skapar mening i människors liv.

 

– Jag har snöat in på vikten av att ta det övernaturliga på allvar. Även om jag inte är ute efter att ta reda på om utomjordningar, spöken eller liv efter döden finns. För människor som tror på det är det en viktig del i deras tillvaro. Oavsett hur fånigt det är för en utomstående. Analyserar man kristendomen för vad den verkligen är så är den också ganska töntig.

 

Enligt Stefan finns det tre kategorier människor som på olika sätt förhåller sig till de oförklarliga flygande föremålen. De benhårt troende new-ageflummarna, de skeptiska undersökarna och gemene person som är intresserad men inte mer än när det då och då dyker upp i dagspressen.

 

MÅNGA LÖSTA FALL

Stefan berättar att UFO Sverige i de allra flesta fall lyckas lösa de rapporter som allmänheten skickar in. Till mångas besvikelse. Vissa väljer att tro på utredarna medan andra låter viljan att tro på det övernaturliga styra.

 

– Är det något som utmärker människan är det viljan att tro, att sträva efter förklaringar. Det är säkert så religion en gång uppstod. Även om jag är en benhård ateist är jag inte orubblig. Jag tror inte en sekund på att vi kommer till himlen men samtidigt vill jag att något sådant ska hända mina närstående. Det är en rätt fundamental konflikt som inte går att lösa.

 

 

Fotnot 1: Riksorganisationen UFO Sverige startades 1970 och har omkring 2 000 medlemmar. Ståndpunkten är att en observation som inte blir uppklarad tills vidare är ett oförklarat fenomen. Ett rymdskepp kan vara förklaringen, men det är inte organisationens inriktning. UFO Sverige betonar att organisationen vilar på en vetenskaplig grund och inte är en del av den nyreligiösa new age-rörelsen. www.ufo.se

 

Fotnot 2: Stefan Isaksson, Skånska spöken – gastar och gengångare i bondesamhällets folktro, Carlsson: 2007